Ett bra tag sedan jag var här..

Dåligt av mig jag vet, men i ärlighetens namn har jag varken haft tid eller orkat.

Har helt tappat inspirationen och jag är ganska besviken på våra nära och kära med vilket medför att man kanske är lite nere just nu.

Det är inte kul att alltid vara de som ska behöva ta oss ngnstans, till andra för att hålla vänskap eller relationer vid liv. Det känns liksom inte okej längre, jag känner att jag eller jag måste nog skriva vi för min man är lika trött på det här om inte mer faktiskt, inte tycker det känns särskillt givande att alltid vara den som kommer med förslag om ngt ska hända, behöva åka hem till folk för att överhuvudtaget träffas osv.

Det är inte okej, vi har sagt hur många gg som helst att folk är välkomna hit, vi har med ett hus och en trädgård att vistas i och umgås i. Men nock fan är det tomt här mer än ofta och vi får ta oss iväg om det ens ska hända ngt. Jävligt trisst, vem hade inte tyckt det? Är intresset inte ömsesidigt eller? Bjuda över oss är heller inget som tillhör vanligheterna men det ska ändå förväntas att vi ska hjälpa till i svåra stunder på många kostsamma sätt för oss som verkar tas för givetdet med. Och komma på kalas det vill folk of course då får man ju ngt men annars? nej inte ett ljud så vidare inte vi ringer eller vi kör iväg för att hälsa på..

det sorligaste av allt är att det inte bara är bekanta till oss som beter sig såhär utan en del familjemedlemmar med, jag tänker mycket på Mindie i denna situationen för det är inte rättvist att de som ska och förväntas umgås med henne inom familjen inte gör det för vänner, fest eller andra intressen går före.. Jag är van att bli behandlad så själv men jag trodde att det skulle ändras och att de jag syftar på exempelvis skulle agera som de de faktiskt är.. Vuxna.. Men det kommer nog aldrig bli så.

Hoppas min mans föräldrar flyttar närmre oss snart ( de bor i stockholm) så Mindie kan ha några släktingar som kan hitta på ngt med henne förutom vi då så klart. En farmor och farfar helt enkelt i all sin enkelhet, för från min sida har jag nog i ärlighetens namn gett upp.

Och om ngn vill gnälla på vad jag skriver i min blogg så har jag bara ett ord att skriva till er: Tråkigt! Min blogg=jag bestämmer vad jag vill skriva om och vad som finns med här. In case om ngn skulle gnälla över min bitterhet över detta.

Mitt i detta tänker jag lägga ut en bild på mig och mitt lilla hjärta, uppklädda för bröllop.